(sär)skild från de andra

Jag konfronteras´många gånger av människor i min omgivning som är intresserade av min adoption, jag blir intressant efter som jag är (sär)skild från de andra. Det som gör mig (sär)skild från de andra är att jag inte har växt upp med minst en biologisk förälder, detta fenomen är enligt mig ett tyst samhällsproblem. Jag menar inte att det är ett problem med att människor intresserar sig för min adoption men synen på den adopterade som (sär)skild från det övriga samhället bidrar till en diskurs där de adopterade far illa samtidigt som majoritetssamhället inte ser, vill se eller för den delen kan förstå problematiken. Problematiken med att se den adopterade som (sär)skild de övriga ligger enligt mig i bristen på kunskap kring fenomenet internationell adoption, det jag menar är att den adopterade tillskrivs en avvikande position något som förstärker känslan av "otherness"  samtidigt som det inte finns forskning eller resurser för att möta de eventuella problem den adopterade får under uppväxten. Tobias Hübinette et.al lyfter diskussionen kring detta i Dagens Nyheter Debatt (020411)

" Sett enbart till individer adopterade från Korea som avlidit i åldrarna 15-40 år
fram till 1999, totalt 44 personer, visar dödsorsaksregistret att 26 av dessa, eller
59,1 procent, har avlidit till följd av självmord, vilket innebär att detta är den
vanligaste dödsorsaken bland adopterade från Korea. I motsvarande svenskfödd
grupp i samma åldrar avled 28,6 procent till följd av självmord".

Dessa siffror från 2002 visar ett utbrett beteende bland unlandsadopterade , jag anser inte att denna diskussion förs  i media eller på någon betydande politisk nivå.vidare skriver Hübinette et.al

"Vi som utlandsadopterade kräver nu mot bakgrund av redovisade fakta att
forskarvärlden, adoptionsrörelsen och de svenska myndigheterna erkänner
storleken av problemen och att dessa nya resultat tas på allvar. Forskningen bör
inriktas på att identifiera orsaker och riskfaktorer för psykisk ohälsa, utveckla
behandlingsmetoder, samt fortsatt uppföljning av hälsotillståndet hos
utlandsadopterade.

Från adoptionsrörelsen efterlyser vi både självkritik, en större ödmjukhet och
framför allt ett mer realistiskt förhållningssätt. Slutligen, svenska staten måste nu
ta sin del av ansvaret och initiera stora insatser från samhällets sociala och
sjukvårdande instanser med målet att minska och förebygga psykisk ohälsa hos
utlandsadopterade".

Dessa två citat exemplifierar enligt mig den diskussion som förs bland många adopterade men som inte uppfattas som betydande för samhällsdebatten. Elizabeth Martinell Barfoed (2008) beskriver det hon kallar de "särskilda barnens" upplevelser kring identitet och familj samt hur samhället har format en diskurs kring dessa barn som avvikare. Jag anser att detta är något blivande adoptivföräldrar bör tänka på och ta hänsyn till och något media bör lyfta som en viktig del av samhällsdebatten inte minst när det kommer till frågor kring folkhälsa .

 Föräldrar som adopterar bör vara medvetna och förberedda (om det ens är möjligt) på att de barn du adopterar kan komma att brottas med sin identitet som avvikare och få en tillskriven identitet av samhället som (sär)skild de övriga. Martinell Barfoed (2008:90-92) beskriver hur den forskning kring adoption som finns idag har växtfram som ett resultat av att de första internationellt adopterade nu har börjat utbilda sig och har nått en position där de kan påverka. Forskningen beskrivs inte som ett resultat av en samhällsdiskussion där dessa frågor är viktiga, de adopterade själva har fått fylla detta kunskapsvakuum (Ibid).

Samhället måste börja ta sitt ansvar, vi är också medborgare och vi finns även om ni inte ser eller hör oss.