"därför ska du välja Kina!"

Efter att jag gått igenom olika texter jag skrivit om adoption hittade jag ett svar jag skrev till en insändare Adoptionscentrum skrivit i Hela häsingland (

http://helahalsingland.se/insant/insandare/1.5058426-barn-ar-ingen-rattighet).

Svar till Adoptionscentrum (1/9).

Som adopterad tycker jag att Adoptionscentrum missar en central sak, det är inte en vara ni talar om – det är en individ. Efter att ha läst på er hemsida är det svårt att inte dra paralleller mellan boskapsköp och adoption.

　

Rubriker som "därför ska du välja Kina!", "Adoption är en möjlighet för barn som mist sina föräldrar att få en egen familj" och "Ge vuxna som längtar efter barn en möjlighet att bli förälder" får mig att fundera på vems bästa som är i fokus. Är det barnens eller de barnlösa föräldrarnas bästa? Det faktum att ni faktiskt skriver i er insändare att det inte är normalt att inte kunna reproducera sig genom samlag ("liksom de familjer som får barn på det "vanliga" sättet") (re)producerar enligt mig bilden av adoption som ett sämre andrahands val.

Det samhället enligt mig borde prioritera pengar på är rätten för internationellt adopterade att får veta sitt biologiska ursprung, inte föräldrars rätt till barn. Barn är ingen rättighet.

 

När jag nu är inne på adoptionscentrums hemsida kan jag fortfarande tycka att det pågår en form av boskapshandel när man ser rubrikerna de ändvänder. Det jag menar är att med formuleringar som "Vi väntar på besked om vi får en ny kvot för 2013" (adoptionscentrum.se) får jag intrycket av en industrialiserad verksamhet.Texten jag citerade kommer i från adoptionscentrums hemsida där de förklarar varför det för tillfället inte går att adoptera från Thailand. I mina tidigare inlägg har jag kritiserat synen på barn som en rättighet, det jag vill uppmärksamma i detta inlägg är synen på de adopterade som siffror och "varor". Det jag menar är att adoptionscentrums formuleringar när det kommer till de adopterade och adoptionsprocessen som helhet skapar en diskurs som dehumaniserar barnen. Barnen är inte längre individer de blir siffror och varor, det mänskliga värdet tycks inte knytas till de adopterade när de är i sina födelseländer. Det mänskliga värdet tycks endast tillskrivas de adopterade när de kommer till sina nya familjer och uppnår statusen av familjemedlem och nationsmedborgare. Jag anser att det måste ske en förändringen i sättet adoptionscentrum och andra adoptions förmedlare benämner och pratar om de adopterade barnen och adoptionsprocessen.

Nej till adoption som andrahandsval

Personer som har genomfört IVF bör inte tillåtas att adoptera oavsett resultatet av den assisterade befruktningen eftersom de bidrar till att göra adoptivbarn till andraklassens medborgare. Efter att jag läst ett flertal nummer av Att adoptera utgiven av adoptionscentrums framgår det att ett flertal familjer som valt att adoptera även har genomfört IVF. Det man kan se är hur det biologiska barnet ses som det fördelaktiga och eftersträvansvärda samtidigt som det adopterade barnet ses som andrahandsalternativet. Med den bakgrunden bör par som genomför IVF inte tillåtas adoptera då de bidrar till att göra de biologiska banden mellan barn och föräldrar till norm.

Personer son har genomfört IVF bör inte tillåtas adoptera då det kan skapa en känsla av att vara andrahandsalternativet hos den adopterade. Genom att tillåta adoption trotts att par genomfört IVF överordnar man det biologiska och gör det till norm. Carolina Jonsson Malm(2011) påvisar hur biologiska band mellan barn och föräldrar ses som det naturliga när det kommer till familjebildning, par som genomfört IVF och adopterar (re)producerar bilden av det adopterade barnet som det mindre önskvärda andrahandsalternativet.

Bilden av de biologiska banden mellan barn och föräldrar som det normala (re)producerar även tankar om familj där de individer som kan få biologiska barn ses som den ”riktiga” familjen(Jonsson Malm,2011). Det gör att adoption blir underordnat IVF och de familjer som väljer att adoptera utan att genomföra IVF ses som ”onormala” då det ”normala” är att försöka få biologiska barn innan man adopterar. Den ”normala” familjen underordnar andra former av familjesammansättningar (Spilker&Lie,2007), om par som genomför IVF tillåts adoptera vore det att (re)producera föreställningen om den ”normala” familjens överordning.

De som hävdar att det är bättre för ett barn att komma till ett par som genomför IVF än att inte bli adopterad fokuserar på barnets akuta direkta behov, behov som kan röra basala ting så som mat och husrum. De individerna tar inte hänsyn till de strukturer som finns och skapas genom att tillåta par som genomfört IVF adoptera samt den problematik som uppstår när barnet växer upp och identifieras som andrahandsvalet av samhället (Jonsson Malm,2011). Att argumentera för att det är bättre att komma till ett par som genomför IVF än att inte bli adopterad är att legitimera synen på en andraklassens medborgare.

Par som genomfört IVF bör inte få adoptera då de (re)producerar en bild av adoption som ett andrahandsval och biologiska barn som det naturliga och eftersträvansvärda, det medför även att andra familjeformer än kärnfamiljen ses som onaturliga om de inte kan få barn på ”naturlig” väg.

Adoption är ingen rättighet

 

Adoption är ingen rättighet

Efter att ha läst om de regler som rör adoption skulle jag vilja komma in med ett annat perspektiv. Debatten kring adoption har kretsat mycket kring HBTQ pars rätt att adoptera och skaffa barn, den debatten har fokuserat på juridisk jämlikhet mellan HBTQ par och hetero par(RFSL.se). Det perspektivet jag saknar är en kritisk granskning av vad som verkar vara en tanke om rätten till barn. När man följer debatten anser jag att fokus ligger på huruvida HBTQ par ska få bli föräldrar, det som slår mig när jag läser om de argument som lyfts fram både för och emot HBTQ personers rätt att adoptera är avsaknaden av de adopterades röster. Jag är själv adopterad och känner att jag har väldigt starka åsikter kring ämnet även om de inte alltid är vetenskapligt grundade, med det sagt vill understryka att jag inte på något vis tror mig kunna tala för adoptivbarn som grupp.

Jag ser inte barn som en rättighet men det betyder inte att jag vill neka någon att skaffa barn det jag ställer mig kritiskt till är synen på adoption som de barnlösas "sista chans" att få barn. Det jag menar med det är att adoption blir den sista lösningen för många par, personer oberoende av familjekonstellation tenderar att vilja genomföra IVF och andra former av assisterad befruktning innan de adopterar. Det biologiska blir överordnat och ses som det finare(Spilker &Lie,2007),det skapar en syn på de adopterad som avvikande. Bilden på den adopterade som avvikande är något som följer med den enskilda individen och påverkar synen på de själva samt synen de adopterade har av samhället. Jag anser att det är en viktig att diskutera de attityder som finns i samhället och kan tänkas påverka de adopterade när de växer upp.

Jag är kritiskt till att tillåta HBTq par adoptera då de kan medföra ytterligare stigma på de adopterade. Samhällets syn på HBTq personer gör de till avvikare enligt samhällsnormerna och det anser jag är problematiskt vid en adoption. De adopterade skulle behöva kämpa mot stigmat att vara adopterad skapar samt stigmat av att inte tillhöra en "normal" familjekonstellation. Som adopterad kan jag känna att det inte är en situation jag vill vara i då den är extremt utsatt. Genom att tillåta samkönade par att adoptera anser jag att samhället bekräftar synen på de adopterade som avvikande, genom att tillåta HBTq par att adoptera bekräftar man bilden av det biologiska som det "normala" och de adopterade blir avvikare(Jonsson Malm.2011). Jag menar att bilden av et biologiska kommer knytas till det "normala" då "normala" familjekonstellationer har möjligheten att skaffa "riktiga" barn medans andra familjekonstellationer "måste" adoptera för att få barn.

Min personliga erfarenhet av att växa upp som adopterad är att det kan vara svårt och jobbigt: jobbigt att ständigt behöva förklara att jag är adopterad och att mina föräldrar visst är mina riktiga föräldrar, jobbigt att ständigt få frågan om vart jag egentligen kommet ifrån och om jag inte vill åka tillbaks och träffa min riktiga föräldrar. Tankarna som snurrar i huvudet när man konfronteras med sanningen om att "min familj inte är som alla andra" gör att man känner sig annorlunda och försöka hitta en förklaring till att det ser ut som det gör. Jag tror att adopterade barn som växer upp i alternativa familjekonstellationer får kämpa lika mycket om inte mer för att skapa sig en förståelse och acceptans för att livet ser ut som det gör.

Genom att se barn som en rättighet utsätter man de adopterade barnen för stora psykiska påfrestningar, med det menar jag att barn som blir adopterade brottas med identitets frågor och frågan om vart man kommer ifrån. Genom att prata om barn som en rättighet anser jag att man tar bort det mänskliga värdet i barnen, genom att säga att "vi kunde inte få egna barn så vi valde att adoptera" har man enligt mig visat att det är skillnad på barn och barn. Synen på barn som en rättighet blir tydlig när HBTq par tillåts adoptera, par som inte kan få barn på "naturlig väg" adopterar barn och det gör barnen till de avvikande andrahands valet.

Jag vet att den här texten kommer väcka starka känslor hos vissa individer och jag kommer få frågan hur vida jag stödjer HBTQ personers rätt att adoptera, jag kan ärligt säga att jag inte vet vad jag skulle svara på den frågan då jag är kluven. Det som gör att jag känner mig kluven är min personliga erfarenhet som adopterad och det ställs emot min brinnande övertygelse om alla människors lika värde och rättigheter. Jag anser att alla ska ha samma rättigheter i ett samhälle men jag anser inte att det finns något som heter rätten till barn. Om samhället bygger på tanken att barn är normen och målet i ett förhållande då blir det en fråga om vem som får och ska skaffa barn. Jag anser inte att vem som helst är en lämplig förälder och det spelar ingen roll huruvida man är heterosexuell eller ej, men det gör inte att man kommer ifrån det faktum att par och barn i familjer som inte är traditionella kommer ses som det avvikande vilket kan medföra problem i form av strukturell diskriminering.

Vad är det som gör det så problematiskt att diskutera frågan om "rätten till barn" när det kommer till HBTQ personer, är det för att det är en redan marginaliserad grupp i samhället och att normen gör "dem" till avvikare. Den allmänna samhällssynen verkar vara att man inte får diskutera problematiska frågor när de rör marginaliserade grupper så som HBTQ personer eller invandrare, grupper som på förhand antas vara utsatta och i underläge. Jag anser att det är ett tvetydigt budskap som förmedlas av bland annat RFSL, de skriver att barnets bästa är det som ligger i fokus men man kan också läsa om hur de anser att det är en rättighet att få adoptera. Jag ifrågasätter varför man inte väljer att problematisera dessa påståenden, jag säger fortfarande inte att HBTQ par är sämre föräldrar det jag säger är att de strukturer som finns i samhället skulle skapa en dubbelt avvikande familj något som kan vara direkt negativt för barnet. Oviljan att diskutera samhällsstrukturerna som skapar den "avvikande" förvånar mig, om man inte granskar de strukturer som finns och kan utgöra ett problem anser jag att man inte tänker på barnets bästa. Och om man inte granskar de strukturer som skapar "avvikaren" anser jag att man inte kan garantera barnets bästa, om man vill förändra strukturerna så måste man enligt mig erkänna att de finns så man kan granska och angripa dem.

Ibland får jag känslan av att olika familjekonstellationer använder barn som ett sätt att bekräfta att de inte är avvikande. Genom att skaffa barn minskar avståndet mellan normen och de som ses som avvikare(Jonsson Malm,2011), men i den processen faller barnets bästa ur bilden och används som svepskäl för något annat. När man talar om oansvariga föräldrar som lever i heterosexuella förhållanden handlar det ofta om ekonomi och ålder, personer som har dålig ekonomi eller hög ålder anses vara oansvariga föräldrar då de inte kommer kunna försörja barnet (expressen.se). Jag anser att det här är en kritik som lyfts fram ur ett normalitet och avvikarperspektiv samt strukturella problem, de föräldrarna uppfyller inte normen så de kritiseras och det är inga höga röster som höjs i deras försvar. Jag anser inte att samma kritik lyfts fram när det kommer till HBTQ par och jag anser att den kritiken är nödvändig om man ska prata om barnets bästa och för att tvätta bort stämpeln som avvikare. Om man inte får bort stämpeln som avvikare på dessa par så kommer deras barn bli dubbelt avvikande och det är i min mening inte barnets bästa.